erika kristiansson

Jag ligger i badkaret - naken, blottad, trasig. Orkar inte lyfta min arm men gör det ändå. Bara för att se om jag fortfarande lever. Resultat; oklart. Jag kan inte låta bli att undra vad som är skillnaden mellan att leva och vara död. Jag menar, jag skulle lika gärna kunna ligga här - död. Det skulle inte vara så stor skillnad. Jag ser redan rätt död ut. Kan man vara halvvägs död? I så fall är jag nog det.

Jag drar ett djupt andetag, mitt sista andetag förhoppningsvis, och försvinner under vattenytan. Jag täcker mina ögon med armen bara för att skapa ett mörker, samma mörker som jag är så van vid och trygg i. Får inte låta ljuset sippra in. Hjärtat bultar hårt och det är det enda ljudet som letar sig fram till mina öron. Stilla dunkanden och jag blir så förvånad över att det är mitt hjärta. Att mitt hjärta dunkar och att blod fortfarande pumpas i mina ådror. Blir så förvånad över att jag lever. Men jag såg på tv-reklamen att det finns en skillnad mellan att vara vid liv och att verkligen leva. Så låt mig säga att jag är vid liv men jag lever inte. Mina tankar och känslor är döda men mitt hjärta dunkar fortfarande. (Är det någon skillnad på ett friskt och ett trasigt hjärta?)

Någon sade också en gång att man ska akta sig för att tänka för mycket för då kan man trassla in sig i sina egna tankar och inte hitta ut. En väldigt smart människa måste det ha varit för det är alldeles sant. Jag är så inne i mina egna tankar att jag är helt oberoende av världen utanför. Helt bedövad. Jag undrar hur man hittar tillbaka till livet igen och om det ens är möjligt att göra det.

Världen är en sån petitess och man får vara försiktig så att man inte låter förlora sig i den. När man lever som bäst och sen helt plötsligt vaknar upp och märker att man förlorat sitt Jag. Det är många som gör det och de kan aldrig hitta sig själva igen. Sorgligt...

Jag blir så rädd för det stilla dunkandet att jag på en hundradels sekund drar upp huvudet ur vattnet. Mitt hjärta fortsätter att dunka fast inte lika högt, för visst har vi lärt oss i fysiken att ljud åker snabbare i vatten. Jag blir så arg på mitt hjärta och mina egna andetag. De förstör allting och nu måste jag fortsätta leva. Eller vara vid liv. Jag vill inte längre. Tårarna rinner och jag råkar svälja en. Den är ljummen och smakar salt. Den får mig att vilja spy. Jag hatar mina tårar. Jag hatar att gråta. Jag hatar att jag är så svag. Erika, du sade en gång att du var smärta, men det är fel. Du är avsmak.

Du blir arg när folk säger att du är ful, fet och dum i huvudet. Men är det kanske för att du vet att de har rätt? Du är kanske rädd för att folk ska veta ditt sanna jag så då börjar du dölja det. Men ditt skal har små sprickor, kära vän. Så du kan aldrig vara helt skyddad. Du kan inte täcka dina ögon för då kan du inte se din motståndare och hans nästa steg, men om du inte täcker dem så kommer han få in en stöt som kommer krossa dig. Livet är fullt av dilemman som detta. Enjoy.

Jag reser mig upp ur badkaret och stirrar på flickan i spegeln. Hon är så fascinerande för när jag är ledsen är hon ledsen och när jag är glad är hon fortfarande ledsen. Hennes gröna ögon har ingen glans kvar och är helt slut på liv. De är döda. Och jag kan inte låta bli att tycka synd om henne för att hon är så patetisk. Tur att hon inte är jag.

Livet är egentligen ett enda stort helvete och jag skäms, ja, jag skäms så förskräckligt, när jag tänker på att jag är en del av det. Jag vill inte vara en av alla människor, men man kan ju inte ändra vem man är. Så hur ska man göra när man är fångad i en kropp som man mår illa av och instängd i ett Jag som man inte vill vara? Suffer, my dear. Suffer.

jag vinglade trivsamt omkring i ditt solsystem,
stannade lite varstans och smakade på planeter,
drack månljus

du var en av miljarder stjärnor,
den största och mest lysande jag någonsin rört vid med fingrarna

när du tappade din motivation till att lysa och din livsinspiration blev du bara ett svart hål
och du drog med mig i fallet. tätt intill, innanför

det sägs att sådana som du är mysterier


nu kan jag inte hitta mig själv längre