erika kristiansson

Regnet stod som spön i backen när vi landade på Arlanda och jag såg ut genom det lilla flygplansfönstret med en tung suck. Nyss hade vi legat på en vit sandstrand i varma Turkiet - nu var vi tillbaka i vardagen igen. Jag sneglade på Jonathan. Lugn, trygg och utan att röra en min satt han där bredvid mig, som om det inte alls bekom honom att vår semester redan var slut. Och det kanske det inte gjorde heller. Visst hade han tyckt om att sola och bada och uppleva Turkiets glittrande nattliv, men han vart långtifrån lika äventyrslysten som jag. Om han fått bestämma hade vi förmodligen stannat på stranden varenda dag och ätit alla mål på hotellets restaurang. Men jag hade tjatat mig till några utflykter i alla fall, och jag kunde fortfarande känna doften från apelsinodlingen vi besökt.
– Visst är det fantastiskt, suckade jag hänfört. Tänk att bara kunna sträcka ut handen och plocka en apelsin direkt från trädet...
– Mm, hade han svarat. Men det märktes på honom att han hellre låg på stranden och läste dagens börsnoteringar... Ibland undrade jag vad vi egentligen hade gemensamt, Jonathan och jag. Kärleken? Tja, visst tyckte jag om honom. Men älskade jag honom verkligen? Jag hade funderat i samma banor redan innan vi for till solen. Men nu hade jag på allvar börjat tvivla. Och jag mindes ett annat ansikte - solbränt, ljusbrunt lite halv lockligt hår. Två glittrande blåa ögon och ett leende som kunde smälta sten.
Henrik...
Den morgonen hade jag gått ner på stranden före Jonathan, rastlös och styrd av en inre oro som jag inte förstod. Men när jag såg honom stå där i vattenbrynet, i sin vita t-shirt och de slitna jeansen, var det som om alla pusselbitar föll på plats. Och som om han känt samma sak lyfte han huvudet och såg rakt på mig. Efteråt mindes jag inte vad vi pratat om. Men i mitt omtumlande medvetande hade jag en aning om att han var född i Sverige, men för länge sen hade lämnat Sverige för ett, som han tyckte, friare och skönare liv i Turkiet. Nu försörjde han sig som turistguide och bodde i ett litet enkelt hus en bit utanför själva turistcentrat.
– Jag kommer nog aldrig att återvända till Sverige, sa han, i alla fall inte för att bo och leva där. Jag trivs här. Klimatet, människorna, allt. Här finns en passion som jag aldrig känt i Sverige. Passion... Just det som jag saknade i mitt liv. När Jonathan kom hade Henrik redan lämnat stranden. Men inom mig hade han slagit an en sträng av åtrå och jag kunde inte låta bli att jämföra honom med den spännande killen jag nyss träffat. Om Jonathan var lugnet och tryggheten så representerade Henrik spänningen och glöden. Frågan var bara vad jag behövde mest... Därefter träffade jag Henrik varje morgon. Jag tog för vana att gå ner till stranden medan Jonathan fortfarande stod i duschen och som om han väntat på mig stod han där, på samma plats, alltid med samma mjuka leende. Våra samtal höll sig på ett praktiskt och jordnära plan, men inom mig tumlade känslorna runt i en vild dans. Och när jag såg in i hans ögon - när jag såg det glödande glittret därinne - visste jag att mina känslor var besvarade. När Jonathan kom var jag ensam kvar, som om allt bara varit en dröm. Sista dagen ställde han frågan som vi båda vetat skulle komma.
– Erika... Kan du stanna? Av hela mitt hjärta ville jag hänga mig åt lusten och passionen inom mig, kasta mig i hans famn och trycka mina läppar mot hans. Jag ville viska heta ord i hans öra och ge löften om att för alltid stanna där i hans famn. Men jag kunde inte. Jag hade Jonathan. Vi var ett par. Där hemma delade vi ett liv tillsammans.
– Du tvekar, sa han med ett vemodigt leende. Och jag klandrar dig inte. Vi känner inte varandra och du har ditt eget liv. Men det jag känner för dig, Erika, är något så stort att jag aldrig upplevt det tidigare.
– Jag känner samma sak, svarade jag hest, fast jag inte ens känner dig, fast vi aldrig rört vid varandra. Men...
– Jag förstår. Men om du ångrar dig...
– Då vet jag var du finns, fyllde jag i medan mina ögon fylldes av tårar.
– Jag kommer att vänta, lovade han. Och jag visste att han menade det. Nu satt jag här i planet, med ett grått och regnigt Stockholm utanför fönstret, och med Jonathan vid min sida. Trogne, trofaste Jonathan - vad skulle han tänka om han visste vad som försiggick inom mig?
Det slog mig att han kanske inte ens skulle bry sig särskilt mycket. Han hade sitt jobb - en lovande karriär som börsanalytiker - han hade sina planer för framtiden: större lägenhet, större bil, mer pengar på banken. Jag hade ofta tänkt att allt det där materiella var viktigare för honom än jag någonsin kunde bli. Men så fick jag dåligt samvete. Jag såg på honom och tryckte hans hand.
– Nu är vi hemma igen, älskling, log jag. Men han svarade knappt. Förstrött reste han på sig och började plocka ner handbagaget ur utrymmet över våra huvuden. Och under tystnad lämnade vi planet, gick igenom passkontrollen och tull och for hem till vardagen. Vår lägenhet var stor och luftig - egentligen alldeles för stor för oss två med sina fyra rum och kök - och låg bra till mitt i innerstan.
– En investering helt enkelt, hade Jonathan sagt när vi köpte den. Den här kommer att öka i värdet för varje år. Redan då hade jag känt mig märkligt likgiltig och ännu värre blev det nu. Jag försökte att känna glädje inför vårt liv, men allt jag kunde tänka på var Henrik. Vad gjorde han nu? Gick barfota i den lena sanden? Guidade turister i sin lilla motorbåt? Log mot en annan tjej på samma sätt som han lett mot mig. Det där sista trodde jag egentligen aldrig på. Jag visste att det som fanns mellan oss var äkta. Ögon ljuger inte, även om läppar kan uttala lögner. Varje morgon skulle han stå där och vänta på en kärlek som aldrig kom. Eller ..?
– Skönt att vara hemma igen, tyckte Jonathan när vi kom in i lägenheten och ställde ifrån oss våra väskor och kassarna med tullfritt. Semester i all ära, men jag är inte så mycket för att vara ute och resa.
– Nej, det märks, sa jag. Du ville ju knappt lämna hotellområdet! Han såg förvånat på mig:
– Vad menar du? VI gjorde väl en massa saker tillsammans?
– För att jag tjatade på dig ja, for jag ut. Du är egentligen en riktig tråkmåns, vet du det? Du och ditt tjat om pengar och framgång och upp - och nergångar på börsen...
Han stirrade oförstående på mig och jag bet mig i tungan. Var det verkligen jag som hade sagt allt det där? Det var verkligen ingenting jag hade planerat att vräka ur mig. Men nu kände jag en inre lättnad och när jag väl börjat säga honom mitt hjärtas innersta tankar kunde jag bara inte sluta.
– Är vi verkligen rätta för varandra, du och jag? Fortsatte jag. Älskar vi verkligen varandra?
– Älskar? Frågade han, som om ordet saknade innebörd för honom. Vi har det väl bra ihop, har vi inte det?
– Bra och bra... Men räcker det? Räcker det för ett helt liv tillsammans? Jag fattade inte varifrån orden kom. Men medan jag talade såg jag hur det vardagsgrå blev alltmer färgsprakande, hur den väldesignade lägenheten började andas av frihet och hur jag själv växte mer och mer. Jag var på väg att slita mig loss från tristheten och mitt inre jublande,
– Erika, sa Jonathan oförstående, mår du verkligen bra?
– Om jag gör! Skrattade jag. Jag har faktiskt aldrig mått bättre! Jag har plötsligt insett vad det är vad jag vill göra.
– Och vad vill du göra då? Undrade han. Förverkliga dig själv, eller? Han lät hånfull och det slog mig att han ofta hade det tonfallet när vi pratade med varandra. Varför skulle jag ljuga för mig själv för hans skull? Vi passade ju ändå inte ihop.
– Det är just vad jag tänker göra, log jag. Jag lämnar dig Jonathan. Och jag åker tillbaka till Turkiet. Jag vet inte om det är rätt eller fel, men det spelar ingen roll. Det är något jag måste göra.
– Men... Allt det här då? Lägenheten, vårt förhållande?
– Lägenheten är din, sa jag. Jag vill inte ha den. Och när det gäller vårt förhållande... Vi har haft det bra ihop. Men ärligt talat, Johan, nog skulle du väl vilja uppleva något mer? Men innerst inne var jag inte så säker på det. Däremot var jag säker på en sak: Jonathan skulle återhämta sig. Han hade så mycket i sitt liv, som var viktigare än kärlek och passion. När jag steg ur planet på Turkiets myllrande flygplats slog en våg av värme emot mig. Luften kändes som balsam för min kropp och min själ och jag tog mitt bagage och gick igenom passkontroll och tull. Jag reste lätt - en väska bara - och visste inte vad framtiden skulle bära med sig. Men när jag checkade in på det enkla hotellet kände jag ett pirr av förväntan och nyfikenhet. Nästa morgon gick jag ner till stranden. Havet glittrade i morgondiset, sanden kändes len och mjuk mot mina bara fötter. Och så kom han gående emot mig. Henrik. Min älskade. Passionen i mitt liv. Mitt öde. Och när han tog mig i sin famn visste jag att jag gjort rätt som följt mitt hjärtas röst...

Bakom leenden och skratt
döljer sig människors lidande.
Var och varannan natt,
lämnas någons hjärta svidande.

I krig dör människor och blir till statistik på en nota.
Notan som USA ska betala, men vem ska de anhörigas sorg bota?

Människor har inte råd med rent vatten.
Ingen vågar längre gå ut.
I det vita huset ekar glädjeropen och skratten,
'Tänk att vi dödade den jäveln tillslut'.

Alla dessa oskyldiga människoliv går åt till ingen nytta. Saddam har för länge sedan upptäckt fördelen med att flytta.

Jorden är inte längre säker.
Massförstörelsevapen skapas för att förgöra.
Människor protesterar och lider av sår som aldrig läker. Ledningen låtsas varken se eller höra.

Man gråter och konstaterar att 'det var bättre förut.'
Nu ser massmedia och Bush förstående ut men tycker att
'lite pansarvagnar ska ni väl klara?'
Bakom lögnen finner man alltid sanningen tillslut.
Världen är inte alltid vad den ser ut att vara.

vem kan veta var munnen upphör och leendet börjar?