erika kristiansson

Jag ligger i badkaret - naken, blottad, trasig. Orkar inte lyfta min arm men gör det ändå. Bara för att se om jag fortfarande lever. Resultat; oklart. Jag kan inte låta bli att undra vad som är skillnaden mellan att leva och vara död. Jag menar, jag skulle lika gärna kunna ligga här - död. Det skulle inte vara så stor skillnad. Jag ser redan rätt död ut. Kan man vara halvvägs död? I så fall är jag nog det.

Jag drar ett djupt andetag, mitt sista andetag förhoppningsvis, och försvinner under vattenytan. Jag täcker mina ögon med armen bara för att skapa ett mörker, samma mörker som jag är så van vid och trygg i. Får inte låta ljuset sippra in. Hjärtat bultar hårt och det är det enda ljudet som letar sig fram till mina öron. Stilla dunkanden och jag blir så förvånad över att det är mitt hjärta. Att mitt hjärta dunkar och att blod fortfarande pumpas i mina ådror. Blir så förvånad över att jag lever. Men jag såg på tv-reklamen att det finns en skillnad mellan att vara vid liv och att verkligen leva. Så låt mig säga att jag är vid liv men jag lever inte. Mina tankar och känslor är döda men mitt hjärta dunkar fortfarande. (Är det någon skillnad på ett friskt och ett trasigt hjärta?)

Någon sade också en gång att man ska akta sig för att tänka för mycket för då kan man trassla in sig i sina egna tankar och inte hitta ut. En väldigt smart människa måste det ha varit för det är alldeles sant. Jag är så inne i mina egna tankar att jag är helt oberoende av världen utanför. Helt bedövad. Jag undrar hur man hittar tillbaka till livet igen och om det ens är möjligt att göra det.

Världen är en sån petitess och man får vara försiktig så att man inte låter förlora sig i den. När man lever som bäst och sen helt plötsligt vaknar upp och märker att man förlorat sitt Jag. Det är många som gör det och de kan aldrig hitta sig själva igen. Sorgligt...

Jag blir så rädd för det stilla dunkandet att jag på en hundradels sekund drar upp huvudet ur vattnet. Mitt hjärta fortsätter att dunka fast inte lika högt, för visst har vi lärt oss i fysiken att ljud åker snabbare i vatten. Jag blir så arg på mitt hjärta och mina egna andetag. De förstör allting och nu måste jag fortsätta leva. Eller vara vid liv. Jag vill inte längre. Tårarna rinner och jag råkar svälja en. Den är ljummen och smakar salt. Den får mig att vilja spy. Jag hatar mina tårar. Jag hatar att gråta. Jag hatar att jag är så svag. Erika, du sade en gång att du var smärta, men det är fel. Du är avsmak.

Du blir arg när folk säger att du är ful, fet och dum i huvudet. Men är det kanske för att du vet att de har rätt? Du är kanske rädd för att folk ska veta ditt sanna jag så då börjar du dölja det. Men ditt skal har små sprickor, kära vän. Så du kan aldrig vara helt skyddad. Du kan inte täcka dina ögon för då kan du inte se din motståndare och hans nästa steg, men om du inte täcker dem så kommer han få in en stöt som kommer krossa dig. Livet är fullt av dilemman som detta. Enjoy.

Jag reser mig upp ur badkaret och stirrar på flickan i spegeln. Hon är så fascinerande för när jag är ledsen är hon ledsen och när jag är glad är hon fortfarande ledsen. Hennes gröna ögon har ingen glans kvar och är helt slut på liv. De är döda. Och jag kan inte låta bli att tycka synd om henne för att hon är så patetisk. Tur att hon inte är jag.

Livet är egentligen ett enda stort helvete och jag skäms, ja, jag skäms så förskräckligt, när jag tänker på att jag är en del av det. Jag vill inte vara en av alla människor, men man kan ju inte ändra vem man är. Så hur ska man göra när man är fångad i en kropp som man mår illa av och instängd i ett Jag som man inte vill vara? Suffer, my dear. Suffer.

jag vinglade trivsamt omkring i ditt solsystem,
stannade lite varstans och smakade på planeter,
drack månljus

du var en av miljarder stjärnor,
den största och mest lysande jag någonsin rört vid med fingrarna

när du tappade din motivation till att lysa och din livsinspiration blev du bara ett svart hål
och du drog med mig i fallet. tätt intill, innanför

det sägs att sådana som du är mysterier


nu kan jag inte hitta mig själv längre

det är när man inte får plats med middagstallriken eller inte ens ett vattenglas brevid datorn, det är då man borde ta sig en funderare eller kanske förflytta sig till soffan eller sängen med tallriken i knät för matbordet är för civiliserat för mig

det är när handleden svullnat av annan orsak än slagsmål och man börjar fundera på vad man kan lägga mellan handled och tangentbord för att minska smärtan, det är då man borde baka bröd eller städa garderoben eller bädda sängen fast det verkar för seriöst idag

det är när nacken inte kan vrida sig 40grader till höger för att se tv:n, det är då man borde flytta tv:n så att nacken kan få ro och ögonen kunna se båda skärmar på en gång, fast då verkar man ju för beroende och det är ju inte jag

det är när ryggen fastnat i en position som liknar c eller ett vingligt s, det är då man borde ta sig en promenad, sträcka på sig och köpa gymkort men det är för ansträngande har jag hört

det är när man börjar tänka och drömma om användarnamn och status och fruktansvärda utloggningar, det är då man borde inse att döden är nära och att man behöver logga ut

det är när man diskuterar utloggning med personer och man tillsammans kommer fram till att utloggning ger andningssvårigheter och plats för självdestruktiva handlingar och tomhet om dagarna, det är då man borde köpa sig ett liv

för det första
är jag trött på att inte ha någon att dela täcke med jämt och jag är så jävla kärlekskrank i kärleken att jag nästan svimmar och jag vill kyssa honom för att sedan beskriva den där kyssen i dikter vecka efter vecka

för det andra
vill jag komma hem till dig och lukta i din kudde och ligga på ditt golv med fötterna i vädret och jag vill dricka hemgjord saft och spela spel men inte se filmer du redan sett i bättre sällskap än med mig

för det tredje
är jag trött på att bli beskylld för att inte bry mig när det enda jag gör om dagarna är att tänka på är dig och dina problem och jag hoppas att du överlever för det gör inte jag

för det fjärde
är jag trött på att behöva så jävla mycket bekräftelse hela tiden och när jag får den så slår jag tillbaka för jag vågar inte komma nära för du är för långt härifrån

för det femte
är jag trött på att inte kunna simma i dina tankar längre och trött på att inte känna igen det du tänker och säger för du är inte dig själv just nu

för det sjätte
är jag trött på att sysselsätta mig med saker dagarna i ända för att slippa tänka på det som är viktigt och sådant som har betydelse för jag och min hjärna är för trötta för livet just nu

för det sjunde
är jag trött på att man aldrig ska skriva mer än "för det tredje" men jag gör det ändå för jag har fina vänner som gör som jag och sen har jag de som trotsar mig men jag trivs mer med de förstnämnda

för det åttonde
är jag trött på att inte få boka nästa tåg till dig och vakta din dörr om natten eller bara vakta dina andetag och hjärtslag så att de inte vågar dö när du vänder på dig för då dör jag också

för det nionde
är jag trött på att inte kunna sova om natten och att inte kunna vara vaken om dagen och jag är trött på att inte ha mer sällskap än via internet och jag är så jävla trött på att vara grå och ingen alls

jag vill inte sätta världen i brand, bara tända en liten eld i ditt hjärta.

Du frågade mig om jag älskade dig
Och jag svarade snabbt att jag trodde det
Fast att älska dig det betyder så mycket mer än de orden
Att älska dig innebär så mycket mer än vad du skulle kunna ana


Det innebär att jag lovar att stanna här så länge du vill ha mig kvar
Att jag lovar att finnas där när tider är svåra som lätta

Det innebär att jag ser dig som min äkta vän
Att jag lovar att alltid tala sanning

Det innebär att jag vågar ge dig det mesta utav mig
Att gå igenom dina eldar och återuppbygga broar

Det innebär att jag vill göra dig lycklig i alla lägen
Att bekänna mina fel och snedsteg

Det innebär att jag accepterar dig som den du är
Att vårda alla dina sidor

Det innebär att jag tror på dig i alla lägen
Att jag lyssnar på alla dina ord även dina svagaste

Det innebär att jag ska vårda och ta hand om dig
Att stötta dig över berg och dalar

Det innebär att jag ska skjuta raketer när ditt liv leker
Att vara den du kan dela glädjen med

Det innebär att jag alltid kommer att förlåta dig
Att jag aldrig ska ta dig för given

Det innebär att jag blir den sista som lämnar dig
Att du kan lita på mig
Och jag hoppas nu att du förstår
vad älskar innebär för mig


För det innebär att jag älskar dig i alla lägen
Även om du inte gör det tillbaka

älskling, förlåt mig om jag är lite frånvarande ibland
om jag vänder bort ansiktet och undviker dina blickar

det är inte för att du gör något fel
utan för att jag tycker om dig
lite mer än vad mitt hjärta orkar med

och förlåt mig om mina tårar rinner lite för ofta
vid tillfällen då jag egentligen borde le av lycka
men det är rädslan som gör det älskling,
rädslan för att allt dehär ska ta slut
innan det knappt hunnit börja

och förlåt mig älskling,
för att jag inte kan ge dig all den kärleken du förtjänar
men jag är bara så rädd för att bli lämnad
jag tror inte jag skulle klara mig utan dig

och det är inte det att jag är avståndstagande
jag vill vara nära dig varje sekund som går
men jag kan inte hjälpa att jag tycker om dig
lite mer än vad mitt hjärta orkar.

Som fåglarnas kvitter en tidig aprilmorgon
och som havets glitter en sen sommarkväll
berör du min själ
varje gång du ser mig i ögonen.

Som trädens nakenhet en mulen höstdag
och som månens skörhet en stjärnklar vinternatt
berör du mitt hjärta
varje gång du ler emot mig.

Vinter, vår, sommar eller höst
oavsett vad är vår kärlek störst.

Regnet stod som spön i backen när vi landade på Arlanda och jag såg ut genom det lilla flygplansfönstret med en tung suck. Nyss hade vi legat på en vit sandstrand i varma Turkiet - nu var vi tillbaka i vardagen igen. Jag sneglade på Jonathan. Lugn, trygg och utan att röra en min satt han där bredvid mig, som om det inte alls bekom honom att vår semester redan var slut. Och det kanske det inte gjorde heller. Visst hade han tyckt om att sola och bada och uppleva Turkiets glittrande nattliv, men han vart långtifrån lika äventyrslysten som jag. Om han fått bestämma hade vi förmodligen stannat på stranden varenda dag och ätit alla mål på hotellets restaurang. Men jag hade tjatat mig till några utflykter i alla fall, och jag kunde fortfarande känna doften från apelsinodlingen vi besökt.
– Visst är det fantastiskt, suckade jag hänfört. Tänk att bara kunna sträcka ut handen och plocka en apelsin direkt från trädet...
– Mm, hade han svarat. Men det märktes på honom att han hellre låg på stranden och läste dagens börsnoteringar... Ibland undrade jag vad vi egentligen hade gemensamt, Jonathan och jag. Kärleken? Tja, visst tyckte jag om honom. Men älskade jag honom verkligen? Jag hade funderat i samma banor redan innan vi for till solen. Men nu hade jag på allvar börjat tvivla. Och jag mindes ett annat ansikte - solbränt, ljusbrunt lite halv lockligt hår. Två glittrande blåa ögon och ett leende som kunde smälta sten.
Henrik...
Den morgonen hade jag gått ner på stranden före Jonathan, rastlös och styrd av en inre oro som jag inte förstod. Men när jag såg honom stå där i vattenbrynet, i sin vita t-shirt och de slitna jeansen, var det som om alla pusselbitar föll på plats. Och som om han känt samma sak lyfte han huvudet och såg rakt på mig. Efteråt mindes jag inte vad vi pratat om. Men i mitt omtumlande medvetande hade jag en aning om att han var född i Sverige, men för länge sen hade lämnat Sverige för ett, som han tyckte, friare och skönare liv i Turkiet. Nu försörjde han sig som turistguide och bodde i ett litet enkelt hus en bit utanför själva turistcentrat.
– Jag kommer nog aldrig att återvända till Sverige, sa han, i alla fall inte för att bo och leva där. Jag trivs här. Klimatet, människorna, allt. Här finns en passion som jag aldrig känt i Sverige. Passion... Just det som jag saknade i mitt liv. När Jonathan kom hade Henrik redan lämnat stranden. Men inom mig hade han slagit an en sträng av åtrå och jag kunde inte låta bli att jämföra honom med den spännande killen jag nyss träffat. Om Jonathan var lugnet och tryggheten så representerade Henrik spänningen och glöden. Frågan var bara vad jag behövde mest... Därefter träffade jag Henrik varje morgon. Jag tog för vana att gå ner till stranden medan Jonathan fortfarande stod i duschen och som om han väntat på mig stod han där, på samma plats, alltid med samma mjuka leende. Våra samtal höll sig på ett praktiskt och jordnära plan, men inom mig tumlade känslorna runt i en vild dans. Och när jag såg in i hans ögon - när jag såg det glödande glittret därinne - visste jag att mina känslor var besvarade. När Jonathan kom var jag ensam kvar, som om allt bara varit en dröm. Sista dagen ställde han frågan som vi båda vetat skulle komma.
– Erika... Kan du stanna? Av hela mitt hjärta ville jag hänga mig åt lusten och passionen inom mig, kasta mig i hans famn och trycka mina läppar mot hans. Jag ville viska heta ord i hans öra och ge löften om att för alltid stanna där i hans famn. Men jag kunde inte. Jag hade Jonathan. Vi var ett par. Där hemma delade vi ett liv tillsammans.
– Du tvekar, sa han med ett vemodigt leende. Och jag klandrar dig inte. Vi känner inte varandra och du har ditt eget liv. Men det jag känner för dig, Erika, är något så stort att jag aldrig upplevt det tidigare.
– Jag känner samma sak, svarade jag hest, fast jag inte ens känner dig, fast vi aldrig rört vid varandra. Men...
– Jag förstår. Men om du ångrar dig...
– Då vet jag var du finns, fyllde jag i medan mina ögon fylldes av tårar.
– Jag kommer att vänta, lovade han. Och jag visste att han menade det. Nu satt jag här i planet, med ett grått och regnigt Stockholm utanför fönstret, och med Jonathan vid min sida. Trogne, trofaste Jonathan - vad skulle han tänka om han visste vad som försiggick inom mig?
Det slog mig att han kanske inte ens skulle bry sig särskilt mycket. Han hade sitt jobb - en lovande karriär som börsanalytiker - han hade sina planer för framtiden: större lägenhet, större bil, mer pengar på banken. Jag hade ofta tänkt att allt det där materiella var viktigare för honom än jag någonsin kunde bli. Men så fick jag dåligt samvete. Jag såg på honom och tryckte hans hand.
– Nu är vi hemma igen, älskling, log jag. Men han svarade knappt. Förstrött reste han på sig och började plocka ner handbagaget ur utrymmet över våra huvuden. Och under tystnad lämnade vi planet, gick igenom passkontrollen och tull och for hem till vardagen. Vår lägenhet var stor och luftig - egentligen alldeles för stor för oss två med sina fyra rum och kök - och låg bra till mitt i innerstan.
– En investering helt enkelt, hade Jonathan sagt när vi köpte den. Den här kommer att öka i värdet för varje år. Redan då hade jag känt mig märkligt likgiltig och ännu värre blev det nu. Jag försökte att känna glädje inför vårt liv, men allt jag kunde tänka på var Henrik. Vad gjorde han nu? Gick barfota i den lena sanden? Guidade turister i sin lilla motorbåt? Log mot en annan tjej på samma sätt som han lett mot mig. Det där sista trodde jag egentligen aldrig på. Jag visste att det som fanns mellan oss var äkta. Ögon ljuger inte, även om läppar kan uttala lögner. Varje morgon skulle han stå där och vänta på en kärlek som aldrig kom. Eller ..?
– Skönt att vara hemma igen, tyckte Jonathan när vi kom in i lägenheten och ställde ifrån oss våra väskor och kassarna med tullfritt. Semester i all ära, men jag är inte så mycket för att vara ute och resa.
– Nej, det märks, sa jag. Du ville ju knappt lämna hotellområdet! Han såg förvånat på mig:
– Vad menar du? VI gjorde väl en massa saker tillsammans?
– För att jag tjatade på dig ja, for jag ut. Du är egentligen en riktig tråkmåns, vet du det? Du och ditt tjat om pengar och framgång och upp - och nergångar på börsen...
Han stirrade oförstående på mig och jag bet mig i tungan. Var det verkligen jag som hade sagt allt det där? Det var verkligen ingenting jag hade planerat att vräka ur mig. Men nu kände jag en inre lättnad och när jag väl börjat säga honom mitt hjärtas innersta tankar kunde jag bara inte sluta.
– Är vi verkligen rätta för varandra, du och jag? Fortsatte jag. Älskar vi verkligen varandra?
– Älskar? Frågade han, som om ordet saknade innebörd för honom. Vi har det väl bra ihop, har vi inte det?
– Bra och bra... Men räcker det? Räcker det för ett helt liv tillsammans? Jag fattade inte varifrån orden kom. Men medan jag talade såg jag hur det vardagsgrå blev alltmer färgsprakande, hur den väldesignade lägenheten började andas av frihet och hur jag själv växte mer och mer. Jag var på väg att slita mig loss från tristheten och mitt inre jublande,
– Erika, sa Jonathan oförstående, mår du verkligen bra?
– Om jag gör! Skrattade jag. Jag har faktiskt aldrig mått bättre! Jag har plötsligt insett vad det är vad jag vill göra.
– Och vad vill du göra då? Undrade han. Förverkliga dig själv, eller? Han lät hånfull och det slog mig att han ofta hade det tonfallet när vi pratade med varandra. Varför skulle jag ljuga för mig själv för hans skull? Vi passade ju ändå inte ihop.
– Det är just vad jag tänker göra, log jag. Jag lämnar dig Jonathan. Och jag åker tillbaka till Turkiet. Jag vet inte om det är rätt eller fel, men det spelar ingen roll. Det är något jag måste göra.
– Men... Allt det här då? Lägenheten, vårt förhållande?
– Lägenheten är din, sa jag. Jag vill inte ha den. Och när det gäller vårt förhållande... Vi har haft det bra ihop. Men ärligt talat, Johan, nog skulle du väl vilja uppleva något mer? Men innerst inne var jag inte så säker på det. Däremot var jag säker på en sak: Jonathan skulle återhämta sig. Han hade så mycket i sitt liv, som var viktigare än kärlek och passion. När jag steg ur planet på Turkiets myllrande flygplats slog en våg av värme emot mig. Luften kändes som balsam för min kropp och min själ och jag tog mitt bagage och gick igenom passkontroll och tull. Jag reste lätt - en väska bara - och visste inte vad framtiden skulle bära med sig. Men när jag checkade in på det enkla hotellet kände jag ett pirr av förväntan och nyfikenhet. Nästa morgon gick jag ner till stranden. Havet glittrade i morgondiset, sanden kändes len och mjuk mot mina bara fötter. Och så kom han gående emot mig. Henrik. Min älskade. Passionen i mitt liv. Mitt öde. Och när han tog mig i sin famn visste jag att jag gjort rätt som följt mitt hjärtas röst...

Bakom leenden och skratt
döljer sig människors lidande.
Var och varannan natt,
lämnas någons hjärta svidande.

I krig dör människor och blir till statistik på en nota.
Notan som USA ska betala, men vem ska de anhörigas sorg bota?

Människor har inte råd med rent vatten.
Ingen vågar längre gå ut.
I det vita huset ekar glädjeropen och skratten,
'Tänk att vi dödade den jäveln tillslut'.

Alla dessa oskyldiga människoliv går åt till ingen nytta. Saddam har för länge sedan upptäckt fördelen med att flytta.

Jorden är inte längre säker.
Massförstörelsevapen skapas för att förgöra.
Människor protesterar och lider av sår som aldrig läker. Ledningen låtsas varken se eller höra.

Man gråter och konstaterar att 'det var bättre förut.'
Nu ser massmedia och Bush förstående ut men tycker att
'lite pansarvagnar ska ni väl klara?'
Bakom lögnen finner man alltid sanningen tillslut.
Världen är inte alltid vad den ser ut att vara.

vem kan veta var munnen upphör och leendet börjar?

i lördags var det dags för grillpremiär! :D
KANONERS!



såhär så grillen ut när vi vaknade i söndags.
VART TOG VÅREN VÄGEN?!

den 24 augusti drar jag, världens bästa henrik, min underbara familj och två vänner till
varmare breddgrader :D vi drar till egypten och bor på fem stjärnigt HILTON hotell och lever
livet!







snälla, låt tiden gå lite fortare!

att bli kär är det farligaste man kan ge sig in i, men det är undermedvetet. man kan inte styra över vem eller när man ska bli kär och trilla dit, blotta hela sitt hjärta och låta någon annan hålla det i sin hand. man tar en våg-halsig chans att krossa tunn is och minsta snedsteg kan kosta en livet. det är aldrig roligt att behöva vara den som ska göra slut. men viktigast är att man är ärlig. det sårar minst, det tär på hjärtat. man krigar efter att fånga det sista stråt av det härliga, få det att fungera, försöka bygga upp det.

men tillslut går det inte att laga det som inte längre finns. det är då, när man inser att det inte finns någonting att göra åt saken som allting suger som mest, det är sorg upp till halsmandlarna. man skulle lika gärna kunna lägga sig ned och dö. man tror att man ska göra det. men efter regn kommer solsken. 
                                                                          
                                                                 man måste bara tro på det också.