erika kristiansson

jag hatar hur du sprider oro över världens alla gator och hur du får min rädsla att ockupera min själ. jag hatar hur du får människor att gråta, hur du skjuter ihjäl folk till döds i mellanöstern och svälter ihjäl barn i afrika. och när man har älskat så att hjärtat blöder, säger du att kärleken är förbjuden.

jag hatar dig, världen. för du är så jävla fel som det bara går att vara. och jag hatar hur du får människor att ta sina liv, hoppa nedför broar och våldta och stjäla från sina egna familjer. jag hatar dina jordbävningar, översvämningar och krig och jag hatar att du inte är rättvis. jag hatar hur du delar upp länderna och ger pengar till de rika och svält till de fattiga, hur du tar ifrån familjer dess mark och river ner deras hus. världen, jag hatar allt som har med ditt namn att göra.

jag hatar när du drar med de närmaste in i döden och jag hatar tiden som finns på grund utav dig. du är oändlig, världen, du är så jävla oändlig att jag vill gråta för tanken på dig får mig att rysa.

jag hatar hur bänkarna står ute på gatorna här och tanken på att folk på andra sidan jorden, kanske inte ens har ett hem att bo i. jag hatar att slå på tvskärmen och höra om mord och krig och vapen och dödstal och jag hatar dig världen.

jag hatar sättet du är på och hur du kan bestämma så mycket, jag hatar historian och jag är rädd för framtiden. ingenting blir som förut igen och förut får vi aldrig uppleva mer och det skrämmer mig. du skrämmer mig, världen.

världen, jag hatar dig.
jag hatar hur dina vägar är formade.